Mobbing
http://www.aftonbladet.se/
Expressen hade visst ngt också idag men det verkar ha tagits bort för tillfället.
Blir så ledsen av att läsa om det olösbara problemet - mobbning.
Rädslan att inte ha kontroll över allt och alla och av beteenden man inte förstår. Att bara kunna känna trygghet i att vara två mot en.
Skolan och arbetsplatsen är 2 unika platser där man befinner sig utan möjlighet att själv valt miljön och tillsammans med mskor man inte har valt att bli placerad ihop med vilket gör det komplicerat för många.
Ett av problemen verkar vara att offren själva inte få bestämma om de mobbas eller inte - de gör visst andra vuxna (och barn) på skolorna som aldrig varit utsatta själva för ngt. Sen är det nog svårt som utsatt barn att själv ta initiativet då man helst gärna vill vara precis lika vanlig som alla andra och inte vill vara offer eller i rampljuset.
Sedan är jag ganska säker på att vuxna kring "mobbande" barnen borde kunna förstå och märka om de bara ville. En signal kan vara att den mobbande nämner hur illa han/hon tycker om ngn annan. En enda gång borde vara tillräcklig för att dra öronen åt sig. Principen gäller naturligtvis vuxenmobbing också. Att ständigt bli otrevligt bemött kan uppfattas som mobbing av den utsatta - det kan ju förekomma från flera olika håll.
Var själv utsatt under lång tid i skolåldern och har sett mycket värre exempel både i skola o arbetsliv. När det gällde mig var det långt ifrån av alla men en liten klick räckte gott. Av någon tillfällighet har detta försvunnit så fort jag kommit ut i arbetslivet. Tror jag har fått något hemifrån och med uppväxten som planterat sig och som gjort att jag alltid har känt ett värde och p något sätt visste jag att med annan omgivning blir allt annarlunda.
Vad har jag själv gjort?
Vid flera tillfällen, efter skoltiden, när jag sett vissa tendenser eller tröttnat på att höra om den "felaktiga" människan vid fikor/lektioner etc har jag fört ämnet i ljuset, flera gånger med mga närarande:
-Tänk om han känner sig utanför, tänk om hon har ont i magen när hon skall gå till jobbet?
-Tänk om han har ett helvete hemma? Tänk om hon är deprimerad? Tänk om han känner sig MOBBAD??
Jag kan lova att de blivit tyst ganska snabbt
Det går att skriva så mycket mera men tänk om alla kunde försöka lägga bra energi på de som är nära och kära istället för tvärtom.
Expressen hade visst ngt också idag men det verkar ha tagits bort för tillfället.
Blir så ledsen av att läsa om det olösbara problemet - mobbning.
Rädslan att inte ha kontroll över allt och alla och av beteenden man inte förstår. Att bara kunna känna trygghet i att vara två mot en.
Skolan och arbetsplatsen är 2 unika platser där man befinner sig utan möjlighet att själv valt miljön och tillsammans med mskor man inte har valt att bli placerad ihop med vilket gör det komplicerat för många.
Ett av problemen verkar vara att offren själva inte få bestämma om de mobbas eller inte - de gör visst andra vuxna (och barn) på skolorna som aldrig varit utsatta själva för ngt. Sen är det nog svårt som utsatt barn att själv ta initiativet då man helst gärna vill vara precis lika vanlig som alla andra och inte vill vara offer eller i rampljuset.
Sedan är jag ganska säker på att vuxna kring "mobbande" barnen borde kunna förstå och märka om de bara ville. En signal kan vara att den mobbande nämner hur illa han/hon tycker om ngn annan. En enda gång borde vara tillräcklig för att dra öronen åt sig. Principen gäller naturligtvis vuxenmobbing också. Att ständigt bli otrevligt bemött kan uppfattas som mobbing av den utsatta - det kan ju förekomma från flera olika håll.
Var själv utsatt under lång tid i skolåldern och har sett mycket värre exempel både i skola o arbetsliv. När det gällde mig var det långt ifrån av alla men en liten klick räckte gott. Av någon tillfällighet har detta försvunnit så fort jag kommit ut i arbetslivet. Tror jag har fått något hemifrån och med uppväxten som planterat sig och som gjort att jag alltid har känt ett värde och p något sätt visste jag att med annan omgivning blir allt annarlunda.
Vad har jag själv gjort?
Vid flera tillfällen, efter skoltiden, när jag sett vissa tendenser eller tröttnat på att höra om den "felaktiga" människan vid fikor/lektioner etc har jag fört ämnet i ljuset, flera gånger med mga närarande:
-Tänk om han känner sig utanför, tänk om hon har ont i magen när hon skall gå till jobbet?
-Tänk om han har ett helvete hemma? Tänk om hon är deprimerad? Tänk om han känner sig MOBBAD??
Jag kan lova att de blivit tyst ganska snabbt
Det går att skriva så mycket mera men tänk om alla kunde försöka lägga bra energi på de som är nära och kära istället för tvärtom.
posted by zanza67 at
10:52
4 Comments:
Bra inlägg! Jag tror också/är helt säker på att mobbarens föräldrar kan se om de bara vill. Men kanske är de också av mobbartyp och därför mindre lyhörda, vilket ingen vågar tala om för dem. Vuxna är många gånger ännu fegare än barnen.
By
Anonym, at 20 november, 2006 14:41
Sedan finns det ju folk som av någon anledning beter sig annorlund. Har råkat ut för sånna som man in i det längsta försöker att stödja. Tills de gör något dumt mot en som tack...då har även jag tröttnat. Efter det orkar man kanske inte försvara dem. Ja du vet vad jag menar.
By
mormor, at 20 november, 2006 16:35
Det där om vem som ska bestämma huruvida en viss person är mobbad verkar ju vara en het potatis. Det gör ont i mig att läsa att en rektor menar att en tjej inte är mobbad - fast det är så uppenbart att hon är det när man får läsa utdrag ur hennes dagbok!
Jag läste i en bok om familjeterapi att man känner direkt när man kliver innanför tröskeln om det är ett bra eller dåligt familjeklimat där. Precis så tror jag det är med mobbing också. Det känns i luften. Har man bara normala sensorer, viljan att ta in signaler och mod att kommunicera så är det inte speciellt svårt att identifiera en mobbingsituation.
Elever som står och hänger och påstår att de ”bara skojar” fast de egentligen är skittaskiga, avslöjar sig ändå genom sina gester, ögonkast och tonfall. Man känner det i kroppen, även om man inte alltid kan sätta fingret på vad som är fel.
Ibland anser vissa skolor att det är viktigare att framstå som felfria än att på allvar engagera sig i att eleverna trivs i en varm och vänlig skolmiljö.
By
Anonym, at 20 november, 2006 18:49
lasse: absolut.
mormor: jag vet.
åsa: håller till fullo med om vart enda ord...
By
zanza67, at 20 november, 2006 18:55
Skicka en kommentar
<< Home