Underbara älskade

I trötthetens tecken efter en hård arbetsdag fick jag rasa ner i en go soffa o kolla på:

En far o en son förlorar familjens andra hälft i en bilolycka. Ett barn o en hustru. Filmen går in i handlingen efter 9 månader o man får följa hur de sakta men säkert kommer sorgen o varandra riktigt nära. Ingen glädjespridare direkt och tur att manuset utgår en bra tid efter själv olyckan men det känns ganska traumatiskt att följa dem ändå. Sorg är så individuellt och svårt att bearbeta och ter sig i så olika skepnader över tiden.
Har förlorat 3 riktigt nära familjemedlemmar alldeles för tidigt så vet inte om jag är så förtjust i temat - det är inte riktigt greppbart samtidigt som filmen utspelar sig en varm, i lugn skärgårdsomgivning kring ett jättemysigt vitt hus.
Kan väl få en 3a men inget riktigt som ger mig ngt på film.

(Lustigt ändå hur man ofta kommer in i en film så att det känns som att man varit med på riktigt när den avslutar. Denna gång kändes det lite tungt. Har det ex varit en thriller tycker jag mig känna mig förföljd när jag skall gå hem - ngn som känner igen sig?)

*****************************************

Digitalkamera är utsedd: Fujifilm Finepix F31fd. Skapa köpa med 1 GB minne. Batteriet är väldigt bra så väntar med att köpa ett reserv. Skärmen är på 2,5 och den startar upp snabbt o tar åtminstone de första bilderna på 2,2 kort/sekund.
Ngt annat att tänka på?

*****************************************

Efter all styrketräning har jag nog aldrig varit så här bra tränad förresten:


Om ni av ngn anledning skulle tro att detta är ett fotomontage så gissa vem som bär denna (jämfört med mig lite halvfeta) kropp. Den som gissar rätt har gratis inträde till bloggen i all evighet.