Mail från Kartongkvinnan

Hej!

Sitter här och känner hur det liksom gnager i kroppen och krafsar i nerverna. Försöker koncentrera mig på min nya fördjupningsbok i Word men allt jag kan tänka på är frigolit, frigolit, frigolit frigolit. Jag lutar mig tillbaka i min ergonomiska skrivbordsstol och sluter ögonen. Jag somnar.
Jag är på Scandinavium. Arenan ligger i mörker och tystnad. Så tänds ljusen.
Ett blåaktigt magiskt sken. Jag förs in på scenen i en stor kartong.
Rökmaskinen går igång, suggestiva trumrytmer. Kartongen öppnas, ljuset växlar till rött och jag reser mig ur kartongen. Publikmassorna jublar som vansinniga. Jag kliver ur, dansar omkring, alla är galna, scenen är fylld av kartonger i olika storlekar. Ur kartongerna moln av silverglitter. Så gör jag ett stagedive ut i publikhavet som har förvandlats till ett hav av frigolitkulor. Jag landar tryggt och sjunker ner och ner och ner. Och det tar aldrig slut.