Dålig samvete

I vår familj har vi alltid varit experter på att ge varandra dåligt samvete.
Det har hållit på ända sedan jag var liten och då jag ynkligt beklagade mig för mamma att jag var sjuk och ansåg att jag inte kunde gå till skolan.

Mamma tittade då ibland irriterat på mig, suckade och sa att ja du får väl ligga där själv idag då men imorgon får du i varje fall gå.
Detta speciellt vid de tillfällen då jag verkligen inte var så sjuk hur hon nu kunde veta det.

Ca 30 år senare är har inget förändrat sig.

Jag ringer syrran för att berätta att jag inte kan lunchdejta för jag är sjuk.
-Varför är du inte på jobbet? Vad är det med dig nu då?
-Är du sjuk nu igen? Vad är det med dig den här gången?
-Jaha ska du inte gå till doktorn då?

-DU kan ju ringa srenare om du har tid. Är ju inte så jättekul att ligga här alldeles själv när det är just nu man skulle behöva sina nära!


Men en sann Hultengrenare vet hur han ger igen så nu ligger jag och väntar på att det skall ringa. Nej skall nog ringa själv...

Varför har du inte ringt ännu? Jag ligger ju här alldeles svag och hjälplös?!
Var är du någonstans? Jag trodde du skulle erbjuda dig att hjälpa mig?

-Jag är så sjuk och inte har jag kunnat äta ngt och ingen mat finns hemma o ingen kan hjälpa mig som vanligt.
-Jag som alltid hjälper till själv men får aldrig ngt tillbaka.
-Kaan du inte hjälpa mig för EN GÅNGS skull och komma hit med lite dricka?
-Jag får ju aldrig någon hjälp.
-Jag lovar jag skall aldrig mera be dig om någonting mer bara du kunde hjälpa mig en enda gång.
-Du får gärna ringa o fråga hur det är senare. Om du oarkar och har tid vill säga...